Ett varmt hjärta på Victoriahus

TEXT: Jonas Svensson  |  jonas@creativagemenskapen.com
FOTO: Urszula Striner  |  urszula@algonet.se

Andreas4

Att komma tillbaka till arbetsmarknaden och ett liv med rutiner efter en lång tids sjukskrivning är en hård kamp. Och det är en kamp som du sällan kan vinna på egen hand. Andreas Scheffer, 40, vet allt om detta. Han har varit nere på knä, men nu har ryggen åter börjat rakna.

Det är mitten av juli och lunchrusningen är precis över på Victoriahus, Creativa gemenskapens lunchrestaurang på Lugna gatan i Malmö. Det är glest kring borden, några enstaka seniorer tar det lugnt med dessert och kaffe. Tyst och rofyllt, men samtidigt är det lätt att föreställa sig larmet och tempot som föregått dagens lunchservering.

En storväxt, rödlätt man, i vit kockmössa och förkläde kommer ut från köksregionen. Det är Andreas Scheffer som börjar plocka sista disken efter dagens rätt, som bestod av köttfärslimpa, sås och potatis. När han sedan sitter ner bekräftar han att det är högtryck just timmarna innan, och under lunchen. Andreas ansvarar framförallt för bakningen, till Creativa Gemenskapens restauranger, caféverksamheter och cateringuppdrag.

– Men vi är såklart ett team här, så jag hjälper till med städ, disk och luncherna också, understryker han.

Erfarenheter aldrig bortkastade
Och det stannar inte där. Trots att det nu är Andreas egen lunchpaus tar han sig tid att hjälpa de besökare som behöver hjälp med det ena eller andra. Han tycks vara omtyckt och har bra hand med matgästerna, varav merparten kommer från seniorboendet i huset. Det har sina förklaringar. Andreas är i grunden undersköterska, och jobbade tidigare inom hemtjänsten och som personlig assistent, på olika äldreboenden och sjukhem.

– Det har jag ju igen väldigt mycket, även om jag inte befinner mig inom vården, att jobba här med äldre människor. Alla har vi ju olika erfarenheter i livet och även om du inte vill eller kan gå tillbaka till tidigare yrke så har du användning av dina erfarenheter på andra sätt, förklarar Andreas.

Men det är också erfarenheter som har haft sitt pris. För några år sedan var det riktigt mörkt.

– Jag jobbade ju med väldigt sjuka människor, döende människor. När jag ser tillbaka så var det kanske inte det mest upplyftande yrket jag hade, hahaha, i synnerhet då jag inte själv mådde bra.

Andreas varma skratt bryter av mot det kalla porslinsskramlet någonstans ute i köksregionen. Trots minnen av en jobbig period i livet talar han lättsamt och med en glimt i ögat.

Lång väg tillbaks
– Jag jobbade mycket natt inom vården, och det var jour, delade turer och sånt. Det tog knäcken på mig till slut. Jag blev riktigt dålig och kunde slutligen inte återgå i arbete.

En lång tids sjukskrivning följde, med allt vad det innebär på ett personligt plan, men även sedvanliga kontakter med försäkringssystem och arbetsmarknadsåtgärder.

– Efter en tid ville jag börja arbetsträna och komma igång igen, men det tog lång tid innan jag fick chansen. Till slut fann jag i alla fall en praktikplats på Willys. Där lärde jag mig mycket, och jag gick deras internutbildningar, och hoppades såklart att jag skulle få en chans till åtminstone en timanställning.

Men som tyvärr ofta sker; när lönebidraget från Arbetsförmedlingen upphörde var arbetsgivaren inte längre intresserad av att anställa.

– Det var jättejobbigt, då gick jag ner mig igen.

Det är dock inte alla företagsformer som sätter vinstmaximering i första rummet. Andreas fortsatte kampen för att hitta tillbaka, och det var på en annan praktikplats som fröet såddes till där han befinner sig idag.

Vill göra något vettigt
Under en period praktiserade Andreas även på Emmaus. Praktikplatsen var ingen slump eller något han blivit bryskt hänvisad.

– Det var min uttryckliga önskan att arbetsträna inom en verksamhet där man gör nytta, där pengarna inte går rakt ner i någons ficka, utan att jobbet jag gör leder till något vettigt, förklarar Andreas.

Andreas1
”Det var min uttryckliga önskan att arbetsträna inom en verksamhet där man gör nytta.”

Det understryker bara vad jag själv hunnit uppfatta under vårt samtal; att här sitter en väldigt engagerad och varmhjärtad man, med ett eftertänksamt leende. Tiden på Emmaus innebar inte bara praktik, utan Andreas fick även tillfälle att bevista föreläsningar och delta i olika kurser. Kurserna och föreläsningarna besöktes också av folk från andra föreningar och organisationer.

– På den kursen deltog också ett gäng från just Creativa Gemenskapen, det var så jag fick vetskap om kooperativet första gången.

Ett slags nätverk började plötsligt etableras runt Andreas.

– Jag talade med en person som kände en annan som hörde av sig till en tredje, och det slutade så småningom hos en av Creativa Gemenskapens dåvarande projektledare.

Livsnödvändigt med kontakt
Ett möte kom till stånd och den första frågan Andreas fick var om han hade bakat någon gång. Och jodå, Andreas har tidigare jobbat extra på bageri.

– Det var inget märkvärdigt, men jag var ju bekant med miljön, säger Andreas blygsamt.

Responsen Andreas fick den dagen var kort och koncis. Och oerhört betydelsefull.

– Bra! Kom hit!

– Det lyfte mig så mycket! Jag var nere på botten och hade kämpat som ett djur för att komma igång igen. Det var verkligen i rättan stund, intygar Andreas.

Andreas2
På Victoriahus har intresset och lusten för bakning vaknat igen.

Lite som en Trisslottsreklam, tänker jag; plötsligt händer det! Men ingenting händer förstås av sig självt. Andreas hade kämpat länge, med sig själv och sitt mående, och myndigheterna. När jag undrar om han har något råd till de som befinner sig i samma sits idag, funderar han länge med hur han ska formulera sig, för att det inte ska uppfattas fel.

– Bara kör! Och då menar jag inte i betydelsen ”ge inte upp”, för det gör man, man ger upp emellanåt. Ingen runtomkring dig, eller du själv, ska förvänta sig att du är 100 procent. Det är okej att du inte är 100 procent. Men kör ändå, bara gör!

– Kontakten med människor är livsnödvändig. Man lär känna någon som känner någon. Det kan vara svårt att se detta när man i stunden känner sig jävligt ensam och nere.

Andreas3
”Bara kör!”

Ansvar och balans
Idag är Andreas själv handledare åt andra praktikanter. Han är även vald till skyddsombud på arbetsplatsen.

– Precis efter att jag spillt kokande sockerlag över tummen tyckte de andra att det skulle passa perfekt om jag blev skyddsombud, säger Andreas och skrattar högt.

För Andreas är det viktigt att engagera sig, och det är något han önskar att fler gjorde, inte nödvändigtvis som fackligt ombud eller skyddsombud, men bara att där finns något slags engagemang. Att hans eget ansvar har ökat i takt med tiden på Victoriahus är på både gott och ont. Har en varit långtidssjukskriven med psykisk ohälsa gäller det att vara vaksam.

– Det är delat. Jag är väldigt glad, men har problem med inre stress, och det är något som jag måste hantera och relatera till. Tidigare har jag ignorerat detta, och det blev inte bra. Men det är en svår balans. I synnerhet om man som jag gärna vill engagera sig, i andra människor, i mitt arbete – det är ofta svårt att kombinera allt.

Att landa för att gå vidare
Praktiken och anställningen på Creativa Gemenskapen är och har varit givande, på så sätt att Andreas funnit en plats att landa efter lång tids frånvaro från arbetslivet. Här har han kunnat fokusera på nuet, och bygga upp sin förmåga igen i egen takt. Men morgondagen väntar som alltid runt hörnet.

Att arbeta på bageri var något Andreas trivdes med, men han har alltid viftat bort tanken eftersom det innebär nattjobb. Tiden på Victoriahus har fått intresset och lusten för bakning och matlagning att vakna igen. Han skulle hemskt gärna vilja utbilda sig till kock, för att kunna arbeta med såväl matlagning, som bakning och catering med mera.

– Jag vill inte jobba på någon flådig restaurang på kvällar och nätter, utan på en helt vanlig lunchrestaurang, dagis eller liknande, understryker han.

– Det är det jag önskar mig när jag går vidare härifrån. För det är ju tanken med praktiken och anställningen på Creativa Gemenskapen, att jag ska få så mycket erfarenhet och bli så duktig, att jag sticker härifrån – det är hela idén, förklarar han.

En kan misstänka att ett jobb i kök får en att tröttna på allt vad mat heter, men inte. När jag avslutningsvis undrar vad Andreas favoriträtt är svarar han utan större betänketid.

– Det måste nog vara, vad heter det… Boeuf Bourguignon! En mustig fransk bondgryta med oxkött och grönsaker!

Det låter som ett lämpligt svar från den utbildad undersköterskan som istället började baka och nu har siktet inställt på kockyrket.

 


 

Creativa Gemenskapens kooperativ är ett arbetsintegrerande socialt företag. Vår största styrka är det sociala värdet. Våra verksamheter handlar om att skapa samhällsnytta. Som arbetsintegrerande socialt företag har vi som mål att genom delaktighet och arbete integrera människor i samhälle och arbetsliv. Tillsammans med ABF ingår Creativa Gemenskapen i projektet Kreativ Arbetsmarknad som har som mål att skapa arbeten till personer som står långt från arbetsmarknaden. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s